Aaah! Kan detta vara Moodymanns bästa släpp, någonsin? Det har jag ingen aning om, eftersom jag inte hört särskilt mycket av hans andra grejer, men skit i det nu. Det här är jävligt bra. En vild jazzslinga som hela tiden pushar ens tankar mot de vilda bopnätterna i On The Road. En galen trummaskin som aldrig kan bestämma sig om den ska leverera snärtiga breakbeat eller tunga dunk. Och en ännu galnare Kenny Dixon Junior som med förvrängd röst morrar idealistiska slagord i otakt med musiken. Och väver in artificiella publikljud. Och bara är Moodymann, helt enkelt.
Den här gången saknas mummel om Detroit och svart makt, men jag litar ändå på att vår hjälte fortfarande avskyr allt ovanför bantu på färgskalan. Men vem bryr sig. Jag älskar honom för att han hatar mig. Därmed blir jag förmodligen vitare en självaste Erlend, och det är jag stolt över. Racism power! Tanka här.
söndag 13 januari 2008
onsdag 9 januari 2008
V.A. - Motown Sounds: Space Dance
Efter spontan randomgoogling och upptäckt av bloggen Get Up And Boogie har jag nu den stora äran att för min, för tillfället troligen ganska omfångsfattiga publik, presentera Motown Sounds: Space Dance, ett projekt av den legendariske (antar jag, har aldrig hört talas om snubben) producenten Michael L. Smith.
Ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt vad det är. Vid en första anblick kan det se ut som disco, men kommer man närmare känner man snart den fräna doften av funk. Vågar man sig på en liten smakbit sköljs man bokstavligt talat över av en våg av jazzish modern soul. Töntig retorik avklarad, till kontentan; det svänger. Något så fruktansvärt. Lyssna själv:
Är det inte vackert, så säg!? Här kan du iallafall tanka ner skivan. Enjoy!
Ska jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt vad det är. Vid en första anblick kan det se ut som disco, men kommer man närmare känner man snart den fräna doften av funk. Vågar man sig på en liten smakbit sköljs man bokstavligt talat över av en våg av jazzish modern soul. Töntig retorik avklarad, till kontentan; det svänger. Något så fruktansvärt. Lyssna själv:
Är det inte vackert, så säg!? Här kan du iallafall tanka ner skivan. Enjoy!
söndag 6 januari 2008
Lucía y el sexo
Jag har sett en film. En jävligt bra film. Lucía y el sexo heter den, på spanska. Eller Sex And Lucia, på engelska, om man vill.
I centrum av Lucía y el sexo finns en roman som hela tiden skrivs. Det finns en verklighet även utanför boken, men det är den som driver filmen framåt, det är romanens handling som drar filmens med sig, slingrar sig runt den för att tillslut tillsammans spinna en tamp som löper tillbaka till sin egen början.
Runt, och i, romanen finns ett gäng karaktärer:
alla är som synes skitsnygga. Nämnde jag att det är en spansk film? En spansk film med massor av sex, men spontant är det inte riktigt det som är grejen. Erotiken utgör en del i filmen jag inte riktigt förstår, även om den såklart är ett rätt trevligt inslag. Kanske är den bara med som en av flera symboler för människans drifter - driften att glömma, driften att komma ihåg. Driften att leva. På en friflytande ö i medelhavet, fylld med grottor och sex.
Lucía y el sexo är inte en perfekt film, inte på något sätt fulländad, men den brinner - brinner för att visa upp människor som brinner. Förvirrade, ångestfyllda, lätt psykotiska med ett skrikande behov av att bara hata och fly, men med en idelig brand, till synes omöjlig att släcka. Inlåsta i sig själva med bara en enda väg ut - framåt.
Tanka.
I centrum av Lucía y el sexo finns en roman som hela tiden skrivs. Det finns en verklighet även utanför boken, men det är den som driver filmen framåt, det är romanens handling som drar filmens med sig, slingrar sig runt den för att tillslut tillsammans spinna en tamp som löper tillbaka till sin egen början.
Runt, och i, romanen finns ett gäng karaktärer:
alla är som synes skitsnygga. Nämnde jag att det är en spansk film? En spansk film med massor av sex, men spontant är det inte riktigt det som är grejen. Erotiken utgör en del i filmen jag inte riktigt förstår, även om den såklart är ett rätt trevligt inslag. Kanske är den bara med som en av flera symboler för människans drifter - driften att glömma, driften att komma ihåg. Driften att leva. På en friflytande ö i medelhavet, fylld med grottor och sex.
Lucía y el sexo är inte en perfekt film, inte på något sätt fulländad, men den brinner - brinner för att visa upp människor som brinner. Förvirrade, ångestfyllda, lätt psykotiska med ett skrikande behov av att bara hata och fly, men med en idelig brand, till synes omöjlig att släcka. Inlåsta i sig själva med bara en enda väg ut - framåt.
Tanka.
Paperclip People - The Secret Tapes Of Dr. Eich
Detroit. Detroit. Detroit. Så är det.
Nog. Detta är Paperclip People, alias för Carl Craig, senare nere med allas vår Derrick May och de andra hundraprocentiga rånegrerna i denna kolsvarta deprimerade industrihåla vars lika kolsvarta robotmylla varje vit svensk pojke innerst inne önskar att han en gång rulltat omkring i.
Stensäker, tekniskt briljerande techhouse. Så enformig att det blir euforiskt. Så lågmäld att det ringer i dina öron. Carl bevisar att han inte har ett skit att bevisa, att det är såhär musik låter, ska låta och alltid kommer låta, iallafall i händerna på kolsvarta amerikanska genier.
Snygg är han också, den jäveln. Eller ja, svart iallafall. Hear it all right below:
Och här kan man ladda ner hela skivan. Gör det.
Nog. Detta är Paperclip People, alias för Carl Craig, senare nere med allas vår Derrick May och de andra hundraprocentiga rånegrerna i denna kolsvarta deprimerade industrihåla vars lika kolsvarta robotmylla varje vit svensk pojke innerst inne önskar att han en gång rulltat omkring i.
Stensäker, tekniskt briljerande techhouse. Så enformig att det blir euforiskt. Så lågmäld att det ringer i dina öron. Carl bevisar att han inte har ett skit att bevisa, att det är såhär musik låter, ska låta och alltid kommer låta, iallafall i händerna på kolsvarta amerikanska genier.
Snygg är han också, den jäveln. Eller ja, svart iallafall. Hear it all right below:
Och här kan man ladda ner hela skivan. Gör det.
fredag 4 januari 2008
Tom Tom Club - Rappinghood
Under ett gott gammalt årstionde, för inte allt för länge sedan, fanns ett band som hette Talking Heads. De var dessvärre inte sådär jättebra. Men, hör och häpna, en dag bestämde sig bandets basist och bandets trummis att tillsammans starta en helt ny grej! Grejen blev Tom Tom Club och 1981 släppte de vad som hade kunnat vara ett av världens bästa dansmusikalbum.
Tyvärr begicks ett smärre misstag under produktionen av albumet, något som skulle få förödande konsekvenser för framtida lyssnare; någon glömde be Tina Weymouth hålla käften. Eventuellt lät de henne skriva lite texter också, jag vet faktiskt inte - vad jag vet är att resultatet blev fantastisk dansmusik, ackompanjerad av sång som är så obeskrivligt värdelös att man bara vill stå still.
Som tur är finns Soulseek, och en sen natt fick Soulseek helt enkelt nog av Tina Weymouth och skickade mig en samling gamla Music Box-hits, däribland Rappinghood. Rappinghood är inget mindre än en nästan helt Tina Weymouth-befriad variant av vad som kunde varit Tom Tom Club's bästa låt - Wordy Rappinghood.
Det är galet repetitivt, väldigt dansant och allmänt jävligt skitbra. Låter ganska åttio, men inte så att det stör. Hör här nedan, eller ladda hem och skicka till en kompis.
Tyvärr begicks ett smärre misstag under produktionen av albumet, något som skulle få förödande konsekvenser för framtida lyssnare; någon glömde be Tina Weymouth hålla käften. Eventuellt lät de henne skriva lite texter också, jag vet faktiskt inte - vad jag vet är att resultatet blev fantastisk dansmusik, ackompanjerad av sång som är så obeskrivligt värdelös att man bara vill stå still.
Som tur är finns Soulseek, och en sen natt fick Soulseek helt enkelt nog av Tina Weymouth och skickade mig en samling gamla Music Box-hits, däribland Rappinghood. Rappinghood är inget mindre än en nästan helt Tina Weymouth-befriad variant av vad som kunde varit Tom Tom Club's bästa låt - Wordy Rappinghood.
Det är galet repetitivt, väldigt dansant och allmänt jävligt skitbra. Låter ganska åttio, men inte så att det stör. Hör här nedan, eller ladda hem och skicka till en kompis.
Sinner DC - Mount Age
Godkväll.
Så här låter nattens bästa skiva:
Det är elektro. Gjort den har ett ett schweiziskt band som heter Sinner DC. Jag har av förklarliga skäl aldrig hört talas om dem (de gör elektro), men en snabb Googling ger en väldigt fin bild de själva ritat, och som tydligt visar att bandet består av 3 personer:
Som om det inte skulle räcka med excellenta illustrationsförmågor gör de alltså också fantastisk musik. Jag tänker på Radiohead, vilket någon troligtvis kommer ge mig spö för. Radiohead fast elektro, och därmed lite bög. Men på ett okej sätt, för att det är vackert, och ensamt, och för att det förstår en. Man kan höra måsar, och havsvågor, ibland frihet. Mest hör man förstås elektron. Och så vill man dansa på en strand.
Har men en själ, eller bara för mycket pengar, kan man köpa skivan på dotshop. Vi andra kan ladda hem den här.
Så här låter nattens bästa skiva:
Det är elektro. Gjort den har ett ett schweiziskt band som heter Sinner DC. Jag har av förklarliga skäl aldrig hört talas om dem (de gör elektro), men en snabb Googling ger en väldigt fin bild de själva ritat, och som tydligt visar att bandet består av 3 personer:
Som om det inte skulle räcka med excellenta illustrationsförmågor gör de alltså också fantastisk musik. Jag tänker på Radiohead, vilket någon troligtvis kommer ge mig spö för. Radiohead fast elektro, och därmed lite bög. Men på ett okej sätt, för att det är vackert, och ensamt, och för att det förstår en. Man kan höra måsar, och havsvågor, ibland frihet. Mest hör man förstås elektron. Och så vill man dansa på en strand.
Har men en själ, eller bara för mycket pengar, kan man köpa skivan på dotshop. Vi andra kan ladda hem den här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)