Aaah! Kan detta vara Moodymanns bästa släpp, någonsin? Det har jag ingen aning om, eftersom jag inte hört särskilt mycket av hans andra grejer, men skit i det nu. Det här är jävligt bra. En vild jazzslinga som hela tiden pushar ens tankar mot de vilda bopnätterna i On The Road. En galen trummaskin som aldrig kan bestämma sig om den ska leverera snärtiga breakbeat eller tunga dunk. Och en ännu galnare Kenny Dixon Junior som med förvrängd röst morrar idealistiska slagord i otakt med musiken. Och väver in artificiella publikljud. Och bara är Moodymann, helt enkelt.
Den här gången saknas mummel om Detroit och svart makt, men jag litar ändå på att vår hjälte fortfarande avskyr allt ovanför bantu på färgskalan. Men vem bryr sig. Jag älskar honom för att han hatar mig. Därmed blir jag förmodligen vitare en självaste Erlend, och det är jag stolt över. Racism power! Tanka här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
du menar black power ;)
Skicka en kommentar