I centrum av Lucía y el sexo finns en roman som hela tiden skrivs. Det finns en verklighet även utanför boken, men det är den som driver filmen framåt, det är romanens handling som drar filmens med sig, slingrar sig runt den för att tillslut tillsammans spinna en tamp som löper tillbaka till sin egen början.
Runt, och i, romanen finns ett gäng karaktärer:
alla är som synes skitsnygga. Nämnde jag att det är en spansk film? En spansk film med massor av sex, men spontant är det inte riktigt det som är grejen. Erotiken utgör en del i filmen jag inte riktigt förstår, även om den såklart är ett rätt trevligt inslag. Kanske är den bara med som en av flera symboler för människans drifter - driften att glömma, driften att komma ihåg. Driften att leva. På en friflytande ö i medelhavet, fylld med grottor och sex.
Lucía y el sexo är inte en perfekt film, inte på något sätt fulländad, men den brinner - brinner för att visa upp människor som brinner. Förvirrade, ångestfyllda, lätt psykotiska med ett skrikande behov av att bara hata och fly, men med en idelig brand, till synes omöjlig att släcka. Inlåsta i sig själva med bara en enda väg ut - framåt.
Tanka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar